Inledning
Vi har ofta åsikter om vår egen verksamhet, men ännu oftare om andras. Det är sällan tveksamheter kring att bedöma och även döma andra och andras ledarskap eller träningsmetoder. Snarare det motsatta.
Vår tränarkader består till största delen av manliga tränare och medelåldern ökar för varje år. Det är inte många som slutar som tränare, eller måste sluta med sitt "kall" - sin friidrott. De kvinnliga inslagen är ofta förlagda till yngre grupper och barnverksamhet. Det är sällan vi ser kvinnliga senior- eller ens juniortränare. Den kategorin är "bokad" för männen.
Vi män har också oftare än våra kvinnliga kollegor, alltsom oftast en åsikt om att kvinnliga tränare inte vill tillräckligt, eller att de inte känner att de har tillräckligt med tid. Varför har de inte det kan man ju fråga sig. Männen lägger stor möda vid att bevaka sina revir och ser till att de i alla fall har tid för sitt ledarskap.

Bakgrund
Genom alla tider, där idrott funnits som en metod att mäta sig med andra och därmed förbättra sig också gentemot andra, växte det fram sätt att förfina sina förmågor. Man började skapa träningsprogram. Att följa ett program skulle ge fördelar i mötet man mot man. För det var ju vad det handlade om under lång tid. Männens område med idrotter som syftade till att förbättra sina egna möjligheter och som skulle ge framgångar i tävlingsmomentet.
Under dessa tidiga år och långt fram i 1900-talets sista decennier, så var detta förhärs-kande. Träningen som skapades och genomfördes var gjorda av män och för män. De kvinnor som mot förmodan ändå ville träna, fick vackert göra detta på männens villkor. Detta tog också den vändningen att allt som männen gjorde, skulle nu också kvinnan göra. På gott och ont.
Så vad blev då konsekvensen av detta? Jo, att det som var männens område, snabbt började befolkas av det "svagare" könet. Inom friidrotten tog det lång tid innan kvinnan fick springa längre än 800 meter, men snart tävlade även kvinnan i stav, slägga och hinderlöpning. Men det var sällsynt att dessa kvinnor, men höga ambitioner hade egen träning. Och ännu mer sällsynt var att tränaren var en kvinna. Varför var det så och varför är det så fortfarande?
Jo, jag tror att det handlar om status. Under 2000-talet i svensk friidrott var det trots detta, ett gyllene årtionde där kvinnorna visade vägen genom Carolina Klüft, Kajsa Bergqvist och systrarna Kallur, som var lika goda som Christian Olsson och Stefan Holm. Helt plötsligt hände det något i svensk kvinnlig idrott, där det dock i de flesta fall handlade om att män hade huvudansvaret för dessa aktiva. Nu blev det status att träna kvinnor, men var det utifrån ett kvinnligt perspektiv eller bar det med sig männens förtecken?

Goda tränare
Goda tränare växer inte på träd och ännu färre goda ledare. Nu hade vi ett gäng både goda tränare och goda ledare som hade satt Sverige på kartan inom den fria idrotten, så varför kritiseras dessa fortfarande, samt andra över sina "verk"? Jo, det handlar troligen om den "svenska avundsjukan"...
"Det är ju inte min aktiv som gjorde det där fantastiska resultatet eller prestationen. Det var ju den och den tränaren".
" Tänk om jag hade fått ha hand om honom, då skulle ni sett på tusan".
Nja, jag tror inte att det är riktigt så, men mycket har man fått höra genom åren och det mesta av detta grundar sig på avundsjuka och okunnighet. Oförmåga att ge eloge och rosor till andra, för det skulle innebära att jag sätter mig på en lägre stol än den där andre tränaren som lyckades. Är det så?
Nej, det är kanske inte så och ändå hörs detta i korridorerna.
"Den där tränaren är ju helt värdelös och dessutom dum i huvudet"
"Var inte orolig för den där aktive, hon blir aldrig någonting"
"Om han bara hade tränat riktigt i unga år så hade det kunnat bli något. Nu ser det för jäkligt ut"
"Det är för sent att göra något nu. De är ju för tusan snart 20 år"
" Det ska tränas mest i tonåren för att lägga en bra grund"
Ja, det är några mer eller mindre sanna citat, som man snappat upp under åren, som ger mig rysningar över den småaktighet som graserar i svensk idrott.

Så vad är då en bra tränare

Det finns givetvis inget konkret eller bestämt svar och många aktiva minns säkert en viss tränare som för alltid fastnat i minnet. Liksom den lärare gjorde som man kände stark sympati för och som spred både kunskap och värme. Samma sak med de lärare eller tränare, som var det motsatta och som vi minns av helt andra och jobbigare orsaker.
Är man en bra tränare för att man själv varit en bra idrottare?
Är man en bra tränare för att man jobbat en tid med en mästare?

"Kunskap är vägen till frihet", var det någon som sa (eller borde sagt). Är kunskap vägen till ett bra ledarskap? Ja, det tror jag. Ju mer vi lär oss om världen runt oss, om människorna, desto mer kunskap borde vi kunna sprida till andra. För det är ju det allt bygger på. Dagens kunnande bygger på gårdagens. Morgondagens träning bygger på det vi gör just nu. Så vad händer då om vi bortser från detta och slutar se, lyssna, känna, uppleva. Svaret är enkelt - vi försvinner och tynar bort.
Att bli en bra ledare eller tränare, innebär makt och om makt är lika med kunskap, så får vi verkligen hoppas att vi inte gör som bland annat präster kunde göra förr i världen. Hålla inne med sitt kunnande, då en spridning av kunskap kunde innebära en försvagning av sin egen position. Är det samma sak inom idrotten? Att vi håller inne med vårt kunnande och vägrar sprida detta till resten av världen i rädsla över att tappa fotfästet och därmed sin egen status?

Egenskaper och framgångar
Många tränare har en gedigen utbildning. Diplom på väggen och en lång lista på genom-gångna kurser och träffar. Många tränare vägrar slå sig till ro med det man gjort och söker nya möten och nya utmaningar. Dock finns det ett antal tränare som fortsätter i sin egen lilla bubbla, visserligen med en hel del både erfarenhet och teoretiskt kunnande, men som inte upptäcker att världen har snurrat några varv sedan sist.
Den goda människan, den goda ledaren är ödmjuk, vidsynt och lyhörd. Den goda tränaren är med dig på resan och är tacksam över att få vara med. Att ni tillsammans får ställa färden och ta er mot det mål som ni satt upp. Vi har alla olika syften med livet eller idrotten. Vi har olika syn på världen, men om vi ska kalla oss bra eller goda tränare, så är det inte med guldmedaljen kring halsen och ryggdunket efter vinsten som bestämmer detta. Det är helt andra faktorer.
Det händer att tränare hyllas för sina "bedrifter" med någon aktiv och oftast med all rätt, och då får epitetet "en bra tränare". Samma sak händer t.ex. att vi beundrar en bra fotbolls-eller ishockeyspelare eller tränare för framgångar. Jag vill påstå att det händer att dessa framgångar går över "lik" genom att bl.a.utestänga andra, slå ned på andra, hantera sin frustration och ilska genom att skrika, skälla ut, tala illa om etc. Är då dessa tränare/ledare bra och goda föredömen? Är de bra spelare och tränare i grunden? Ska inte våra goda tränare ha en del andra egenskaper än de rent resultatmässiga för att hyllas och ses upp till?

Vid några tillfällen, när jag träffar före detta aktiva, som jag på något sätt haft i min närhet. Det kan vara som personlig tränare, delaktig i träningen eller bara som klubbkompis, så har det hänt nästan utan undantag att det vi talat om har inte varit idrotten, utan...
Vi har talat om människorna runt om. Om resor vi kanske gjort. Om händelser i skolan. Om relationer de haft. Vi har talat om livet! Är då inte idrotten en del av livet? Jo visst är det så, men kanske det är som en tränare sa; "Det är ju bara idrott!"
Det är dock en mycket viktig del i de aktivas liv under en period, medan tränarna trampar på i samma hjulspår (ja, kanske i andras också). De har, kanske tillsammans med dig, glatts åt, gråtit åt, ibland varit nere i djupet, men oftast på toppen, sysslat med något som ni båda njutit av och haft som det viktigaste just då. Så vad är då de faktorer som avgör bra tränare eller bra träning?

Sammanfattning
Jag tror att gemenskap, trygghet, glädje, samarbete, nyfikenhet och frågvishet är viktiga komponenter. Jag tror att ha en tejprulle på plats, att ha en aning om längden på ansatsen, att inte tappa bort tiderna på intervallerna, att gå med och äta lunch har betydelse. Att ta del av (men inte för mycket) deras personliga liv, att veta när man inte ska lyssna, att våga säga "nej" men oftare "ja", bygger relationen ännu starkare.
Vi har massor av bra tränare i det här landet. Vi har nått massor av framgångar med våra friidrottare, som alla har/haft en tränare som förmodligen har många av de faktorer som jag lade in ovan. Kanske finns någon med alla?
Jag tror dock att vi skulle kunna bli ännu bättre om vi vågade dela med oss av det vi gör. Om vi vågade säga "Grattis! Vad bra gjort!" lite oftare, så skulle vi växa - båda två. Avundsjukan är en cancersvulst som äter dig inifrån och som lägger sig som en rustning, där det mesta vare sig kommer in eller ut. Till sist tar den också näring från omgivningen, som tenderar att bli likadana. Den har den förmågan - att sprida sig.
Du ska se till att vaccinera dig mot den genom öppenhet, tacksamhet, omtanke och frihet.
"Ur en öppen hand kommer allt - i en stängd ingenting".


Leif Robertson
2010-04-22