Vill gärna på en gång säga att jag är stolt över att få uppleva ett VM mitt i smeten, så att säga. Jag hade nämligen förmånen att bli uttagen till Sveriges VM-landslag i friidrott som coach till en av våra svenska deltagare - nämligen Nadja Casadei i sjukamp.
Visserligen har jag befunnit mig runt andra stora mästerskap tidigare t.ex. VM i Göteborg, men nu fick jag chansen att finnas med där det händer och till på köpet tillsammans med min egen aktiv, vilket jag ska försöka mig på att beskriva. Och kanske det inte går helt och fullt...

När kvalgränsen nåddes vid Europacupen i Polen för drygt sex veckor sedan, så kände jag en stolthet, glädje och empati för Nadja och att jag fått möjligheten att vara med henne på resan så här långt. Det var bonus för oss båda och för första gången skulle vi få gå på tåget mot Berlin.
Vi samlades och reste på ett Precamp i Österrike under en vecka. En vacker ort med lugn och ro. Med en fantastisk samvaro med övriga i laget - ledare, tränare och aktiva. Alla samlades kring ett gemensamt mål - Berlin och där skulle vi lyckas. Där skulle vi stötta varandra. Där skulle vi glädjas med varandra.
Vi käkade, fikade, skrattade, berättade historier och vi tränade för att fila på toppformen inför VM. Träningen fungerade prickfritt och nu var vi redo för resan mot Olympiastadion i Berlin.
Vi var (och är) ett lag som reste till hotell Berlin, Berlin, där vi hittade massor av andra team, inte minst Jamaicas och Tysklands lag som fanns där. Skön stämning och nu skulle vi snart tävla. Först av alla skulle sjukampen inledas under lördagen.

För att få en inblick i hur det kan vara på ett VM, så tror jag att ingen som inte varit på innerplan kan ha en aning om vad detta är och hur det påverkar de aktiva. I synnerhet de som inte deltagit i ett stort mästerskap tidigare. Inget kan jämföras kring detta. Den största av alla idrotter i världen med drygt 200 länder och nästan 3000 deltagare, som under tio dagar ska gör upp om de hett eftertraktade medaljerna. De flesta kommer inte i närheten av dessa och ändå gör alla stora insatser.
De härligt blåa banorna inramar en vacker grön gräsmatta. Runt banorna en vallgrav och sedan arenans alla 72000 platser, som delvis finns under tak. Allt skapat för OS 1936 och det mesta finns i en stor park för bara idrott. Arenan är en vacker skapelse som är varsamt omgjord. Här ska det avgöras.
Detta är inget som kan jämföras med någon annan tävling (ja ett OS förstås). För att ni kära läsare ska få en liten inblick i hur det kan se ut, så gör jag en liten beskrivning hur det var för Nadja (och Jessica Samuelsson) i deras sjukamp.

Tävlingsstart var klockan 10.10 på lördag den 15 augusti. För att komma dit, så innebar detta att de aktiva ska vakna vid 06.00-tiden för att hinna med en promenad innan frukost, för resan till uppvärmningsarenan sker vid 8-tiden. Frukost och packning innan bussresan som tog cirka 30 minuter, vilket innebar att de var framme vid 08.30. Nästa hållpunkt är Calling 1, som sker 09.40 inför första start. Då ska allt vara klart. De ska ha gjort 95% av all uppvärmning och veta att allt finns med. Sedan sker en promenad i en tunnel till Callroom 2 där de sitter tills deras heat ska in på banan och det är inte innan föregående heat sprungit. Då har de högst två startförsök innan tävlingen går igång.
De marscherar in på rad in i ett tävlingsområde som inramas av kanske 25000 åskådare. Där finns alla funktionärer som är betydligt fler än vid ett SM. Där finns andra kontrollanter. Där finns bestämmelser som man inte är van vid och där finns media. Massor av kameror och fotografer och tevebilder från alla håll. Och sist men inte minst - det är ett helvetes väsen och ljud där nere. Jag som befann mig på läktaren fick fler än en gång hålla för öronen, då det gjorde ont av detta liv. Att försöka sig på att coacha i vissa grenar var näst intill omöjligt. Detta ska både aktiva och tränare klara av och hantera i kombination med stressmomentet av att tävla i ett globalt mästerskap.
När en gren är avklarad så ska man ladda för nästa som i sjukampen är höjd och där är det inga långa pauser och i synnerhet bestäms det mesta av tevetider. Som exempel kan jag nämna i slutet av tävlingen, då den andra gruppen spjutkastare blev sena och att deras sista gren - 800 meter, skulle avgöras enligt planen bara 20 minuter senare. Dock hade man inte fått fram listorna på heatindelningen, så att alla stod och väntade på att få starttid och hoppades på att de skulle få 20 minuters förberedelser, men det drog ut på tiden, innan man helt plötsligt kom in och ropade upp första heatet utan att de aktiva fått tid för att ladda om. Och det behövs, tro mig i synnerhet i mångkamp.
Nu skulle de in och tävla och vara klara, innan 100 metersfinalen som bestämde det övriga som hände på arenan.

När första dagens tävlingar är avklarade - vid 21.30 tiden, så ska allt samlas ihop och sedan ta sig genom massor av människor till transporten åter till hotellet, vilket kan ta tid! Alla ska tillbaka och vid det här laget är alla irriterade, trötta och hungriga. Vi var tillbaka runt 23.00 och då ska man äta och ev. efteråt får behandling innan sängen väntar och sedan väcka kroppen igen. Dock en timma senare på söndagen, som bjöd på 35 grader varmt. Sedan är de tävlande klara kring 22-tiden på söndagen och då har det pågått sedan lördag 06.00, med 6-7 timmars sömn under natten.

Det kan tyckas att jag vill göra bortförklaring eller skylla på det ena eller andra, men det jag vill ge er är en liten inblick i hur det kan vara på ett VM och i synnerhet det som kanske är det tuffaste mentalt att syssla med - just mångkamp.
Jag tror att för att lyckas helt, så behöver ha varit med några gånger i denna hetluft och det tror jag handlar mycket om att få möjlighet till att göra internationella starter. Mångkampare har inte så många chanser under ett år. Det finns ett fåtal tävlingar och det finns ingen motsvarighet till ett VM att uppleva detta. Inga Golden Leauge eller liknande.

Till sist vill jag ge en eloge till det medicinska teamet under hela VM, som gör ett enormt arbete och ofta både tidigt och sent, samt har ingen stängd dörr eller avslagen mobil. Tack!